Det hela började en vacker sommardag 1982, jag var åtta år gammal (skulle fylla nio den hösten) och min äldsta storasyster dog. Det kom helt plötsligt, vi var inte alls beredda, det var ett anerysm (kärl defekt), som plötsligt brast i hennes 11åriga hjärna. Chocken var total och förlamade hela vår familj.
Jag minns inte mycket från den tiden, jag sova dåligt och fick ångest, men vad vet en åttaåring vad som är ångest eller ej?
Såhär efteråt vet jag att jag dämpade både sorgen, ångesten och känslorna med mat.
Jag åt inte i smyg, utan åt bara mer än alla andra.
Något jag minns är att även om jag hade ätit middag med mamma och min andra syster, så kunde jag äta middag igen, när pappa kom hem. Och senare på kvällen när min syster åt kvällsmat, Oboy och smörgås, då åt jag igen!
Sedan dess har jag i stort sett alltid varit storväxt, jag minns min systers klasskompisars smeknamn på mig när jag gick i fjärde klass,
60kg klumpen. Det hände inte ofta, att de sa det, men när de sa det, satte det sig som en tagg djupt i hjärtat.
Jag vet att läkarna sa ,
låt ungen äta, hon springer av sig det, men det hände inte.
Jag började på gymnastik, efter skolan, i den lokala föreningen, men blev tillsagd att sluta.
Jag var för tjock! Då ska ni veta att denna gymnastikgrupp inte hade några förhoppning att få fram gymnastiktalanger, utan det var egentligen bara på "skoj".
Det värst var att det var min klasskompis mamma som var ledare, hon borde verkligen skämmas!
Åren gick och jag växte på längden, så jag jämnade ut min kroppshydda. Som 12åring var jag 168cm, men jag vet inte vad jag vägde.
När jag gick i sjuan var jag färdigväxt, på längden, 173cm hög, men nu började jag växa på bredden igen.
Jag vet inte vad det berodde på, men omställningen till högstadiet och att min pappas diabetes hade förvärrats, så hans njurar hade gett upp. Han hade även haft hjärtinfarkt och hade pacemaker.
I början av 1988 hade pappa kommit uppåt på donationslistan och vi väntade på en ny njure. Det såg verkligen ljust ut.
Han behövde inte pacemakern längre utan det var dags att ta bort den, vilken miss!
Operationen tog min fars liv!
Han hade i många år ätit blodförtunnande medel och inför den lilla operationen tog de bort denna medicin. De tog självklart bort medicinen för att han inte skulle blöda i hjärtat när elektroderna sakta drogs ut, försiktigt, försiktigt, med en tyngd utanför på bröstet. Men han blev istället full med proppar i lungorna.
Han dog fyra dagar efter sin 55års dag.
De efterföljande åren rullar på, liksom kilona.
Som 15åring vägde jag 93kg (snart är jag där igen, för tredje gången).
Jag gick ut nian, betygen var inte strålande, men helt ok.
Jag följde i min systers fotspår och började Livsmedelsteknisklinje på gymnasiet, storhushåll och restaurang.
Där blev det mycket tjuvätande av biskvier och annat gott, ännu flera kilon smög sig på.
Jag fick tillåtelse att tugga tuggummi på lektionstid (i köket) för att minska suget, men det gick inte strålande.
Sommaren efter studenten ca 120kgJag tog studenten 1991, då den stora arbetslösheten slog till och efter studenten gled jag bara mest omkring och slöade. Jobbade lite här och där, inom skolbespisning, men fick inget fast jobb.
I början av 1992 fick jag nog av arbetslösheten och skällde ut arbetsförmedlingen. Det tog ett tag men den 1april började jag en ungdomspraktikplats i köket på ett dagis i ett halvår, med uppehåll över sommaren.
Det efterföljande halvåret fick jag praktikplats i barngrupp, på samma dagis, men det var verkligen inte min grej.
Förändringen
Jag vet inte vad som fick mig att ändra mitt liv, men en dag tog jag mig i kragen och bestämde mig att det fick vara nog!
Jag rev ut en veckomatsedel ur mammas Hemmetsveckotiodning och följde den slaviskt. Jag lagade mat var tredje vecka och frös in portionerna, allt för att inte fuska.
Den enda motionen jag använde mig av, var promenader ca två timmar per dag.
Den 18de januari 1993 vägde jag in på 118kg.
Jag minns inget speciellt från den perioden, om det var kämpigt eller hur jag kände mig, det skulle bara göras.
På 23 veckor gick jag ner 30kg och till nyår det året hade jag gått ner till 76kg, en vikt jag inte hade haft sedan mellanstadiet.
Juni 1993, 88 kg lätt :D
I oktober 1993 började jag träna, det var Step Up i en gymnastiksal i Norrköping, tror jag tränade där till nyår.
Efter ett tag följde jag med min syster och hennes väninna till Hälsostudion, ett gym, med både gruppträning och styrketräning.
Resultatet blev att det var bara jag som fortsatte att gå dit och det blev mitt "andra hem" det närmsta 1,5åren.
Jag var arbetslös från och till, när jag inte jobbade, spenderade jag all tid på gymmet.
Jag blev träningsnarkoman!
Som den glade motionären jag var, snittade jag 30träningstimmar i veckan, jag tränade allt. Simmade, spelade badminton, styrketränade, körde gruppträning och cyklade.
Cykeln gick varm mellan hemmet och Norrköping 1-1,5 mil, jag kunde cykla fram och tillbaka två ggr per dag och kanske ta en extra "omväg" på vägen hem.
Min lägsta vikt var 76kg, men snart hittade jag min trivselvikt som låg mellan 80 och 85kg.
Jag har ingen som helst uppfattning om hur jag tänkte eller kände, när det gällde mig själv och min kropp. Det enda jag vet nu är att även om jag ständigt var hög på endorfiner, så var jag vilsen och hade dåligt självförtroende, när det gällde allt, förutom träning!
När jag ser på bilder (som den nedan) så har jag insett hur smal jag var, men jag hade inte hängt med alls, i själen, så jag trodde hela tiden att jag var större. Att jag inte var lika stor som innan förstod jag, men jag jag mådde inte alls bra.
Här väger jag runt 85kg och jag var så smal att jag kunde ha samma storlek i kläder som mina vänner som vägde tio kg mindre.
Åren fram till början av 1995 tränade jag alldeles för mycket och jag minns när vännerna ville träffade mig, så tog jag fram almanackan och bläddrade och bläddrade.
Tillslut kunde jag säga:
- Jag har en lucka torsdag om två veckor kl. 14, då kan vi ses. Och då kan jag säga att det var inte många andra aktiviteter än träning som var inbokade.
I början av 1995 när jag stod och "lekte" med vikterna på gymmet kom det plötsligt fram en man och en kvinna till mig på gymmet. De sa att de hade sett mig och kände att jag tränade seriöst. Men de frågade: - Varför tränar du inte de bästa basövningarna? Jag stod frågande, vad är det för övningar? De menade Knäböj, Marklyft och Bänkpress. De frågade om jag ville testa, för de tävlade i styrkelyft och de trodde den sporten skulle passa mig bra
.
Jag prövade och även om jag var likt "bambi på hal is" så började jag älska den sortens träning. I maj det året tävlade jag min första olicensierade tävling i bänkpress och det kändes helt rätt för mig. (då vägde jag 85kg).
Vid sista träningspasset innan bänkpresstävlingen fick min tränare syn på min träningsdagbok och sa: - Du ska inte träna så mycket förutom passen med oss och framförallt inte innan tävling! Och självklart ville jag prestera mitt bästa och det slutade med att jag slutade med all konditionsträning, jag tog knappt några promenader!
I oktober när jag tävlade min första riktiga styrkelyfttävling hade jag gått upp till 96kg, jag minns att ett ex frågade om jag hade börjat knapra steroider, vilket kanske inte var en förvånande fråga.
Mellan l995-1998 pendlade jag mellan 96-105kg i kroppsvikt, jag tränade styrka 3-4 ggr i veckan och just då tävlade vi ganska många tävlingar från september till maj, varje år.
1998 hände det något med vikten jag började gå upp ännu mer. Jag är själv övertygad om att det berodde på att jag började med P-spruta, för att slippa menskrångel vid tävlingarna, men barnmorskan höll inte med.
Visst, jag brydde mig inte vad jag åt, utan tänkte att det inte spelade någon roll vad jag vägde, utan att jag skulle få bättre tryck i kroppen och kunna prestera mera! I och med att jag tävlade hela tiden vägde jag mig regelbundet och hade koll på viktkurvan, men tillslut tappade jag greppet och slutade bry mig helt och hållet.
För det jag visste av min tidigare viktnedgång var att jag absolut inte var lyckligare som smal, så varför inte äta massa gott?
Sm 1997, fortfarande under 100kg
Åren gick och vikten steg skata men säkert. Under 1999 låg jag runt 115kg och började närma mig min startvikt sex år tidigare.
Under hela tiden hade jag svårt att få ett fast jobb, jag gick den ena kursen/utbildningen efter varandra, men arbetsansökningarna slutade med ett "tack för visat intresse, men platsen är tillsats". Självklart fick jag inte bättre självkänsla av det och fortsatte att inte bry mig.
EM 1999, 113,7 kg
Under flera år efter att jag slutade gymnasiet sökte jag en eftergymnasial utbildning inom special och hälsokost, men mina betyg räckte aldrig till och min dåliga självkänsla gjorde att jag inte orkade läsa upp betygen.
Åren rullar på och jag jobbade mest som städerska och ibland slussas jag in på någon "arbetslöshetsaktivitet".
I slutet på 2002 åker jag på EM i Finland och när jag sätter mig i flygstolen inser jag att bältet snart inte räcker till, jag hajjar till och minns hur jag skäms. Då vägde jag 121,2kg.
Jag har även ett minne av när jag var på ett träningsläger i Stockholm då vi skulle ta en promenad, jag orkade verkligen inte hänga med i de andras tempo och det kändes verkligen pinsamt, med tanke på att jag hade varit i superform några år tidigare.
Under den sista tävlingen 2002 var jag grymt stark, men jag noterade min högsta tävlingsvikt 126,95 kg. Då hade jag gått upp fem kilo på några veckor!
I början av 2003 visade vågen 130 kg, då hade jag ännu gått upp över jul och nyår (hade visserligen vägt mig på tre olika vågar under senaste månaden) nu var det dags att göra något. Denna gång vet jag inte vad jag ändrade på eller hur jag gjorde, men jag började så sakta gå ner i vikt.
Som ni ser på bilderna gick jag ner ungefär 15 kg på 7 månader och den vikten höll jag, plus minus några kg, fram till 2006 när jag gjorde ett ryck igen.
Det som verkligen fick mig att förverkliga mina drömmar var ännu en tragedi. Den 2/1 2004 ringde det på dörren, utanför stod en man som presenterade sig som församlingens kyrkoherde. Han klev in innanför dörren och stannade där, jag vet inte ens om han tog i hand och hälsade.
Han började mumla något liknande som:
- Jag vet att ni har haft sorg förut. Mamma och jag tittade frågande på prästen, vi förstod ingenting.
Han började prata om att min syster hade vaknat på morgonen och inte mått så bra, hon skulle gå ner på nedervåningen och ta några tabletter. Hennes sambo var kvar där uppe när han hörde att hon föll omkull och han rusade ner. Resen är som ett töcken.
Vi fick i alla fall vetat att hon hade
dött den morgonen allt hade gått snabbt och det fanns inget de kunde göra.
Efteråt fick vi veta att hon dött av blodproppar i båda lungorna. Antagligen hade hon haft en propp i ena lungan och någon/några proppar i arm eller ben. Sedan på morgonen när hon steg upp och började röra på sig hade en propp, som satt i arm eller ben, börjat vandra till den andra lungan och strypt hennes syretillförsel.
Hon hade firat julen hos oss och då hade hon ont i ena sida av bröstkorgen och hennes läppar skiftade ibland mot de blålila hållet. Vi frågade då och då hur hon mådde och jag vet att jag sa till henne att ta kontakt med en läkare, men hon ville inte. Förstår ni hur vi har ältat detta och frågat oss varför, varför puschade vi inte på hårdare så hon gick till en läkare!
Det var det enda som gjorde vår jul lite orolig, annars mådde hon mycket bättre än hon gjort på väldigt länge och efter några kämpiga år hade hon och hennes sambo det riktigt bra.
Äntligen insåg jag att livet var för skört och om man inte själv förverkligar sina drömmar, så händer det inget, för det är bara vi själva som bestämmer över våra liv!
Drömmen att arbeta med hälsa och rekreation hade funnits länge och jag hade sökt utbildningar i flera år, men kom inte in. Därför sökte jag till KOMVUX, hösten 2004, och började komplettera mina betyg. Eftersom jag bara hade läst tvåårig linje på gymnasiet hade jag bara läst svenska, idrott och engelska, förutom det stora betyget livsmedelskunskap.
Hösten 2005 började jag en resa i mitt liv, som jag självklart ångrar att jag inte börjat tidigare, men de jag beslut jag har tagit tidigare i livet var rätt då.
Jag kan idag glädjas åt att jag tillslut följde mitt hjärta och fortsätter göra det livet ut, för jag är värd ett bra liv, lika mycket som alla andra!
Sedan dess har jag i stort sett alltid varit storväxt, jag minns min systers klasskompisars smeknamn på mig när jag gick i fjärde klass, 60kg klumpen. Det hände inte ofta, att de sa det, men när de sa det, satte det sig som en tagg djupt i hjärtat.
Sommaren efter studenten ca 120kg
Juni 1993, 88 kg lätt :D
Här väger jag runt 85kg och jag var så smal att jag kunde ha samma storlek i kläder som mina vänner som vägde tio kg mindre.
Åren fram till början av 1995 tränade jag alldeles för mycket och jag minns när vännerna ville träffade mig, så tog jag fram almanackan och bläddrade och bläddrade. Tillslut kunde jag säga: - Jag har en lucka torsdag om två veckor kl. 14, då kan vi ses. Och då kan jag säga att det var inte många andra aktiviteter än träning som var inbokade.
Sm 1997, fortfarande under 100kg
Under den sista tävlingen 2002 var jag grymt stark, men jag noterade min högsta tävlingsvikt 126,95 kg. Då hade jag gått upp fem kilo på några veckor!
