Jag är så glad!

Jag är en person som inte behöver så mycket för att känna mig nöjd med livet och ibland kan jag nog kännas lite tråkig.
Jag försöker visa känslor, då jag är glad är jag glad och när jag är låg så är jag låg (vilket är sällan), men jag har inte så stora svängningar i mitt humör, som kanske andra har.

På senare tid har jag funderat om det beror på något speciellt, mitt jämna humör, eller om det bara är som jag är.
Det får mig att tänka på min syster som dog (av blodpropp) för snart sju år sedan, hon var alltid den som pendlade mellan att vara glad till rosenrasande, under hela vår uppväxt.
I 20 -årsåldern diagnostiserades hon med bipolär sjukdom (manodepressiv) och det förklarade en hel del av humörsvängningarna. Efter att hon hade fått diagnosen flyttade hon från stan med den stora kärleken, så vi träffades inte så ofta.
När vi väl sågs tyckte jag det var jobbigt, hur mådde hon, kunde jag prata om allt, kunde jag säga allt jag ville eller var det bästa att jag trippade på tå, så inga känslor sårades.

Jag undrar är det kanske hennes sjukdom som har fått mig att hålla tillbaka mina känslor åt båda hållen. Att jag själv tyckte att det var jobbigt när någon visade känslor för starkt och på så sätt har dämpat ner både glädje och sorg inom mig!

"En bild säger mer än tusen ord"

(bild lånad från http://www.bipolarna.se/)